totees

Jag har tusen olika funderingar i mitt huvud just nu, vilket inte alls är speciellt ovanligt. Tänkte skriva av mig lite, så jag får ut dom ur huvudet, även fast detta inte ger mig några svar så är det rätt skönt att skriva dom någonstans.

Vart ska jag börja? På vilken sida, början, mitten eller slutet?

Hur kan man sakna något man aldrig riktigt haft? Hur kan man förvänta sig att det ska hända något nytt i livet när man inte vågar ta steget och påbörja resan till det nya som man vill ha? Och framförallt, varför i hela världen låter man sig själv nöjas med sin tillvaro när man egentligen inte alls är nöjd med den? Är det tryggheten som gör det, eller är det tankarna om att man inte är värld att ha det bättre?

Det man hade i några korta sekunder, kändes så bra, så äkta och framförallt så gjorde det dig lycklig. Därför tror jag att man saknar något man aldrig riktigt haft, och känslan av att man aldrig igen kommer få uppleva det igen tar över och gör så att du vill ha det ännu mer. Även fast du egentligen inte har rätten att säga: det där hade jag, det var mitt.


Sedan, man är så bekväm med det man har, man har drömmar om hur man vill att ena liv ska se ut. Allt uppmålat och man vet hur det ska kännas, hur man ska må och man har samtidigt lagt fram en plan om hur man ska ta sig dit. Men ändå så är man kvar i det man har, och vågar inte ta det där steget. Utan man tänker: "tänk om det blir fel? Tänk om jag skulle börja sakna det jag har nu?Men som jag har det nu är det ju ändå ganska bra! Jag kan nog nöja mig med hur det är nu, för det är ju inte så farligt och dom andra är ju lyckliga. "

Du kan inte tänka så, för har du redan massor av drömmar om hur ditt liv ska vara och se ut och du vet att du är på fel ställe och inte är nöjd med din tillvaro. Ja då ska du ta detta steg och börja göra det du vill, och jag lovar, när väl steget är taget så kommer du inte ångra dig en sekund utan du kommer tycka att det är det bästa valet du gjort i hela ditt liv. För det viktigaste här i livet, är att du ska må bra, uppleva det du vill och vara tillfredsställd med din tillvaro. Strunta i denna trygghet en stund, kasta dig ut och låt ödet fånga dig, och när du kommer till en väg som delar sig, ja du tar du den väg magkänslan säger att du ska ta.

Men vem är jag egentligen som säger att man ska göra så? När jag själv är i detta dilemma och inte har vågat ta detta steg? Jag önskar jag vore så stark som jag just skrev att man ska vara, att jag bara skulle kasta mig ut i världen och låta den visa mig det den vill visa.

Jag försöker varje dag, men det slutar ändå att jag står på samma ställe och bara trampar i samma gamla spår.

Jag tänker försöka,mer än någonsin att
förverkliga mina drömmar, att inte nöja mig med det jag har pga bekvämlighet, trygghet och feghet. Jag tänker ta kontrollen över mitt liv.